Ny avhandling kan leda till bättre prehospital identifiering av sepsis

Gratulerar, Agnes Olander, som just disputerat med avhandlingen När livet plötsligt tar en ny vändning. Att förstå, hantera och identifiera allvaret vid insjuknandet i sepsis vid Institutionen för vårdvetenskap, Högskolan i Borås! Vem är Agnes Olander och vad handlar din avhandling om?

– Stort tack! Jag är ambulanssjuksköterska och har doktorerat inom forskarutbildningen Människan i vården på Högskolan i Borås. I min yrkesroll som ambulanssjuksköterska har jag mött flera patienter som insjuknat i sepsis och själv erfarit hur utmanande det är att förstå hur allvarliga de symtom och tecken som patienterna uppvisar kan vara. Varje år drabbas cirka 50 000 personer i Sverige av sepsis och runt 20 procent av dessa avlider och många av de överlevande drabbas av kvarstående kognitiva och funktionella komplikationer. Sepsis är en sjukdom som är väldigt svår att upptäcka i tid och de första sex timmarna efter insjuknandet är särskilt viktiga. Cirka hälften av de som kommer till akutmottagningen med sepsis har kommit in med ambulans och därför är tidig identifiering i ambulans av avgörande betydelse. Forskning visar emellertid att det finns svårigheter att identifiera sepsispatienter, inte minst för ambulanspersonal. Syftet med min forskning har varit att bidra till att minska dessa svårigheter för ambulanspersonal och förbättra prognosen för patienter som insjuknat i sepsis - såväl i det akuta skedet där det kan handla om liv och död som på lång sikt. 

Vilka är de allra viktigaste fynden i din forskning?

– Det viktigaste resultatet är att ambulanspersonalen för att kunna bedöma och identifiera sepsis behöver lägga samman olika delar och skapa en helhetsbild av sjukdomsförloppet. Utifrån patientintervjuer tycks sjukdomsförloppet vara smygande för att sedan plötsligt och påtagligt förändras till något som patienten aldrig upplevt tidigare. De symtom som patienterna då upplever kan inte lindras vad de än gör. Vanligaste symtom och tecken som framkommit var andningssvårigheter, förhöjd andningsfrekvens, låg syresättning, förhöjd hjärtfrekvens, förändringar mentalt, muskelsvaghet samt att kroppstemperaturen både kan vara förhöjd och låg. Det viktigaste är att de symtom och tecken som framkommer vid en bedömning läggs samman med patientens eller närståendes beskrivning av hur sjukdomsförloppet varit, och då gäller det att ambulanspersonalen ställer de rätta frågorna till patienten eller dess närstående för att inte missa något.
 

Vilka var dina största utmaningar under arbetet?

– En stor utmaning har varit att samla in data från journaler, såsom vitalparametrar, symtom och sjukdomshistorik, eftersom det inte finns ett gemensamt system för det. I praktiken har det inneburit att jag fått lägga mycket tid på att gå igenom alla dessa olika system. Likaså var det en utmaning att intervjua personer i par och lyckas få båda parterna lika delaktiga.
 

Hur kan dina resultat användas inom ambulanssjukvården?

– Mina resultat kan användas genom att ambulanspersonalen kan uppnå en ökad förståelse och kunskap kring vilka symtom och vitalparametrar som kan uppträda vid sepsis, men att dessa inte enskilt kan identifiera sepsis utan att de måste vägas samman och uteslutas i förhållande till andra sjukdomstillstånd. Resultaten kan även bidra till att ambulanspersonal ställer rätt frågor om patientens sjukdomsförlopp.
 

Vad händer nu? Kommer du att forska vidare på området?

– Efter att ha avslutat mina doktorandstudier på Högskolan i Borås har jag just börjat arbeta på Högskolan i Kristianstad där jag också kommer att undervisa och forska. Jag kommer att fortsätta vara delaktig i PreHospen – Centrum för prehospital forskning vid Högskolan i Borås. Min förhoppning är att fortsätta forska inom bedömning av sepsis både hos vuxna och barn.
 

Stort tack för intervjun, Agnes, och lycka till i framtiden!

Här kan du läsa Olanders avhandling.